Idag berättade jag för mamma och pappa om planerna :). Började med pappa som jag frågade om han vill följa mig till altaret i oktober. Han blev superglad och lite häpen, men sa svarade ett väldigt övertygande "ja, självklart. Gud så roligt" och gav mig en av de största kramar han nånsin gett mig, tror jag.
Sedan frågade jag mamma om hon var sysugen och hon fattade direkt "Va - brudklänning?". När jag bara svarade jakande började hon storgrina och hängde sig om halsen på mig som aldrig förr. Jätte, jätteglad blev hon och hon bara log från öra till öra resten av dagen, tror jag. Hon hade längtat efter det här, sa hon. Och att det här var precis det vi i familjen behövde nu efter alla tuffa, tuffa månader med bara skit.
Så idag känns det bra, kan jag säga. Och det känns faktiskt mycket mera verkligt nu. Nu önskar jag bara att jag låg hemma brevid min blivande man, men istället sitter jag på jobb och tjänar pengar till vårt kommande äventyr...
Bloggen om vägen till bröllopet. Drömmarna, planerna, verkligheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar